Veronica Aka Onkastanka

Här ser ni mig och en resväska.

År 2009/2010.
Det var en knäpp period.
Jag var överallt och ingenstans.
Ena stunden var man i Göteborg på kalas, sen var man i Norrköping med Maja på en krog man aldrig varit och med folk man aldrig träffat och sov hos en helt främmande man.
Sen var ma helt plötsligt på klubben.
Sen ena stunden bodde man i Kumla, sen på Norr, sen på landet.
Sen var man i Västerår, sen var man i Örebro.
Sen festade man i Linde och sen satt man hos Polisen.
Världen gick runt, runt så himla himla fort att jag nog inte han fatta själv vad som hände...

Men nu har jag saktat ner.
Satt mig ner, andas och känner att jag lever på riktigt.
Med någon, på riktigt.

Allt gammalt känns suddigt och jag vet inte vad som hände när eller med vem eller med vilka eller i vilken ordning.
Det finns nog massor av saker jag gjorde, som jag inte ens kommer ihåg och är sen längesedan glömt.

Just nu känns världen lite mer på Paus.
Men det gör inget.
För även om dagarna går sakta och jag inte mår något bra kroppsligt.
Så vågar jag hålla upp.
Vågar se vad som händer.
Och jag njuter varje gång jag hör nyckeln i dörren.

Jag har kommit hem!
Och jag känner mig trygg och älskad och jag vågar älska tillbaka.
Det är allt som räknas...

(Jag har inte gett upp hela min livstil och vänner och mitt förra liv bara för att jag träffat min karl, som det kanske nu låter.
Han har istället hjälp mig att börja leva igen. Han räddade mig från ett liv som levande död.
Utan honom vet jag inte vart jag hade varit idag.
Om jag ens hade varit...?)

Blomma där du blir planterad...