Backstabbing
Efter min timlånga dusch i otroligt varmt vatten så blev huvudet lite klarare iallafall...
Det är inte så svårt att lägga ihop 1+1...
Tycker allt känns knasigt och upponer! Vet inte hur jag ska reagera eller hur jag ska tänka.
Det gäller att sätta sig in i ALLAS position och tänkt på vad man skulle ha gjort själv.
O jag tycker nu att jag har gjort det med min halvavstängda såpbubbelhjärna.
Och jag känner mig faktiskt otroligt... Ja, jag vet inte hur jag ska beskriva känslan (???) Bitter? Ledsen?? Besviken?? Ne fan jag vet inte hur man ska beskriva det. Inget verkar stämma riktigt in ordentligt.
Efter en nästintill sömnlös natt med massor av grubbel och totalt likställningssov posetion så gick jag upp, tänkte lite till och lyckades bli av med den där hemska Veronica iallafall som kommer fram ibland när man är extremt frustrerad.
Tacka gudarna att ingen av dom andra vaknade!
Men igentligen får jag skylla mig själv... Helt och hållet.
Men fan alltså! Klart jag visste, jag är väll inte dum heller, är det något jag känner på mig, eller vet långt innan saker berättas så är det sådant.
Tänkte bara att personen skulle kunna sagt det till mig direkt så jag hade sluppit gjort mig till åtlöje och få en vass kommentar tillbaka när man äntligen säger nått.
Neee... Men skit samma nu då!
Hur går man vidare från detta steg då?
Jo jag ska ta min lilla fru och åka HEM! HEM HEM HEM! Där ska jag slicka mina sår ett tag tills jag ersatt allting med nått nytt "rea exemplar".
Jag ska (om jag orkar) åka hem till mamma och pappa idag och självklart min Simon! Hälsa på dom och berätta lite om fotograferingen...
Sen ville Adam att jag skulle komma över till honom på kvällen och säga hej till Smörblomma!
Direkt på sak-det är jag Men just nu är allt bara som en dålig harlequin bok-När kommer det lyckliga slutet?
Känner mig som en gammal bortkastad leksak....
Jag har sett bättre dagar....
(Sen är ju allt sjävklart nu förstärkt)
Love Veronica
